1782-1810 Dutch Wouter Johannes van Troostwijk Gallery Dutch painter, draughtsman and etcher. In 1803 he was admitted to the Amsterdam Tekenacademie where he was a pupil of the director, Jurriaan Andriessen. Despite a highly successful student career that culminated in a gold medal from the Felix Meritis Society in 1807, he was unable to establish himself as a professional artist during the remainder of his very short working life in Amsterdam. Andriessen's studies from nature seem to have been an important influence; van Troostwijk was one of the earliest artists to paint en plein air. Although he looked back to 17th-century Dutch landscape art and to the work of his contemporaries, in such paintings as Landscape in Gelderland (c. 1808; Amsterdam, Rijksmus.; see NETHERLANDS, THE, fig. 21) he achieved a totally new lyricism in the rendering of atmospheric effects. The Raampoortje (1809; Amsterdam, Rijksmus.) displays a fresh colouristic touch rare in Dutch painting of this period. His Self-portrait (c. 1810; Amsterdam, Rijksmus.) is equally original in composition and colour. He also produced animal paintings in the manner of Paulus Potter, drawings and a few etchings towards the end of his life. Van Troostwijk died before his considerable talents could be recognized, and, although he has come to be seen as an important precursor of much late 19th-century Dutch painting, he had little influence on his immediate successors.  Related Paintings of Wouter Johannes van Troostwijk :. | Seascape with Towers | Veiled Woman (mk19) | The End of the Days Fishing | Pustelnica | Christ in the House of Martha and Mary (df01) |
Related Artists:
Berruguette, Alonso
Spanish, 1488-1551
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
bruno liljefors
Bruno Andreas Liljefors (1860-1939) was a Swedish artist, the most important and probably the most influential wildlife painter of the late nineteenth and early twentieth century.[1] He also drew some sequential picture stories, making him one of the early Swedish comic creators. Liljefors is held in high esteem by painters of wildlife and is acknowledged as an influence, for example, by American wildlife artist Bob Kuhn.[1] All his life Liljefors was a hunter, and he often painted predator-prey action, the hunts engaged between fox and hare, sea eagle and eider, and goshawk and black grouse serving as prime examples.[1] However, he never exaggerated the ferocity of the predator or the pathos of the prey, and his pictures are devoid of sentimentality. The influence of the Impressionists can be seen in his attention to the effects of environment and light, and later that of Art Nouveau in his Mallards, Evening of 1901, in which the pattern of the low sunlight on the water looks like leopardskin, hence the Swedish nickname Panterfällen.[1] Bruno was fascinated by the patterns to be found in nature, and he often made art out of the camouflage patterns of animals and birds. He particularly loved painting capercaillies against woodland, and his most successful painting of this subject is the largescale Capercaillie Lek, 1888, in which he captures the atmosphere of the forest at dawn. He was also influenced by Japanese art, for example in his Goldfinches of the late 1880s.[1] During the last years of the nineteenth century, a brooding element entered his work, perhaps the result of turmoil in his private life, as he left his wife, Anna, and took up with her younger sister, Signe, and was often short of money.[1] This darker quality in his paintings gradually began to attract interest and he had paintings exhibited at the Paris Salon. He amassed a collection of animals to act as his living models. Ernst Malmberg recalled: The animals seemed to have an instinctive trust and actual attraction to him...There in his animal enclosure, we saw his inevitable power over its many residents??foxes, badgers, hares, squirrels, weasels, an eagle, eagle owl, hawk, capercaillie and black game.[1] The greatness of Liljefors lay in his ability to show animals in their environment.[1] Sometimes he achieved this through hunting and observation of the living animal, and sometimes he used dead animals: for example his Hawk and Black Game, painted in the winter of 1883-4, was based on dead specimens, but he also used his memory of the flocks of black grouse in the meadows around a cottage he once lived in at Ehrentuna, near Uppsala. He wrote: The hawk model??a young one??I killed myself. Everything was painted out of doors as was usually done in those days. It was a great deal of work trying to position the dead hawk and the grouse among the bushes that I bent in such a way as to make it seem lively, although the whole thing was in actuality a still life.[1]